Det är nu man får ta konsekvenserna av midsommaraftonens "unnanden" och "det är ju trots allt midsommar". Det var ett impulsbeslut att äta en färskpotatis (en enda!), dricka ett glas (ett enda!) mellanöl, ta en snaps (en enda!) och en liten pajbit utan att peta bort degen (det godaste...). Jag hade kunnat avstå. Jag gjorde inte det.
Sen vara det midsommartårta med grädde och jordgubbar. Jag hade bakat en LCHF-kladdkaka (förgylld med chokladtryffel) och mumsade på den. Hade ju klarat mig bra på jordgubbarna och grädden! När jag kom hem framåt midnatt var det ju rätt många timmar sedan vi ätit middag, så då tog jag en bit av kladdkakan.
Den där kladdkakan fanns kvar här ända till i går. Tänkte frysa in den men det gick liksom inte. Tog en bit i lördags och en i söndags. Och i går, sedan jag ätit middag, fanns det ett litet sug. Kände väl det bara för att jag visste att det fanns en bit kladdkaka kvar. Tog den och sen kändes det liksom bra. Men att under de här tre dagarna låta bli att ta en bit kladdkaka varje dag skulle ha varit helt omöjligt - den fanns ju där i kylskåpet, hjärnan visste det och kroppen längtade efter kolhydrater.
Nu är det bara att bita ihop och ta bort alla kolhydrater och sötsakssubstitut. Skulle gärna vilja ha något mer efter kvällens fläskkarré och bea, men bara det faktum att det inte finns något - inte en endaste chokladbit, inga nötter, ingen turkisk youghurt, inga LCHF-kakor - gör faktiskt att suget minskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar